Tankar kring boken

Nu har jag precis slagit igen boken efter att ha läst den sista sidan och jag står fast vid det jag sagt i mina tidigare blogginlägg. Boken började bra, var seg i mitten och jättespännande i slutet av boken. Tycker fortfarande dock att boken skulle slutat efter sida 198. Men det fanns såklart fördelar med de sista sidorna i boken. En av dem var att få reda på varför mister Watts alltid körde runt sin fru i vagn samtidigt som han hade på sig sin röda clownnäsa.

När jag tittar på boken för att på något sätt samla mina tankar och fråga mig själv vad jag tyckte om boken så kan jag berätta att jag inte har något exakt svar på den frågan. Jag tycker att boken var ganska dålig i vissa partier medan den i andra lyckades få mig att gråta vilket är svårt. Men i sin helhet så gillade jag den. Det var häftigt att få leva sig in i en tuff miljö utifrån en flickas perspektiv. Det hon upplevde och hörde är faktiskt något som tyvärr många människor i världen upplever varje dag. Det är hemskt.

Fram till sida 198

Först hamnade jag i chocktillstånd. Nu är jag mest ledsen. En tår har precis runnit ner för min kind. Kan inte smälta att Matildas mamma blev våldtagen och dödad och att mister Watts, hennes närmsta vän, blev dödad han med.

Jag har alltid tyckt att denna bok varit lite småhemsk. Skottlossningar har beskrivits, hunden Black har dödats och hus har bränts ned, men inte kunde jag någonsin föreställa mig att mister Watts och Matildas mamma som man lärt känna sedan bokens start skulle dö. När en författare lyckats lura dig som läsare på detta vis, dvs. att vi inte kan förutse vad som komma skall, då tycker jag att man har lyckats som författare.

• Sid. 189: Vinden stegrades, blev gäll, rasade med en härskara av furier, innan den städat ebbade ut till ingenting. Det följdes av ett åskdunder av en så våldsam kraft att man trodde att de skulle få himlarna att falla ner.
Tanke: Jag kan känna igen mig i detta. När man är ledsen eller arg ser man världen med helt andra ögon. Allt känns mörkt och kallt. Vindar armbågar sig fram till frusna hjärtan, regn öser ner i samma takt som tårar faller inombords och fågelkvitter som förut lät vackert förvandlas till ljud av ostämda violer. Utanför mitt fönster öser regnet ner. Det har gjort det i någon timme nu, men jag har inte brytt mig. Det är först nu när jag kollar ut genom fönstret en andra gång på det dystra regnet jag förstår att de sidor jag nyss läst verkligen påverkat mig.

Det känns som att boken är utläst. Men det är några sidor kvar. Jag tycker att boken ska ha slutat här trots att jag inte läst ut hela än. Spänningen har stegrats och varit på topp. Som läsare har jag fällt en och annan tår. Bör det inte vara slut här? Kan det verkligen hända någonting som slår detta. Kan man verkligen avsluta på ett bättre sätt än det som finns på sida 197? Kanske har Lloyd Jones någonting i kikaren? Bäst att se efter.

Fram till sida 176

Var ska jag börja? Det är så mycket som har hänt sedan sist. Det finns så mycket att berätta. Dels har vi har fått reda på att det var Matildas mamma Dolores som snott boken. Det tror jag beror på att Matilda vägrar att intressera sig för den kristna tro hon själv tycker är viktig. Hon förstår sig inte på mister Dickens och Lysande utsikter och undrar hur Matilda kan tro på en påhittad person istället för gud. Detta ledde i sin tur att Dolores snodde boken. Men detta fick konsekvenser.

När rödskinnarna kommit till byn för att finna Pip som de trodde var en riktig person och upptäcker att han är gömd bränner de ner deras hus och hem. De försvinner sedan och kvar blir askan från deras uppbrända hem. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas om mina ägodelar, fotografier och hem skulle tas ifrån mig, så därför är var det ganska intressant men samtidigt väldigt hemskt att leva sig in i Matildas perspektiv efter bränderna.

Några veckor senare efter att allt tagits ifrån folket kommer rebellerna till byn. Då passar mister Watts att berätta historier som handlar om både sig själv och som han och barnen hittat på. Folket i byn tillsammans med rebellerna lever sig in i historierna och blir berörda på djupet. Framförallt Dolores.

Enligt mig var det till en början tråkigt när mister Watts vävde sin egen historia. Men efter ett tag förstod man att det var han själv som var huvudpersonen och då blev allt genast mer spännande. Det parti jag tyckte var mest spännande från hans berättelse var då han berättade om hans och Graces nyfödda barn som sedan dör. Sida 174-175:

När mr Watts samlat sig berättade han hur han och mrs Watts begravde sitt barn. Länge stod de och höll i varann vid den lilla fyrkanten med jordkullen. Mrs Watts sa att det stod kvar på samma sätt till efter mörkrets inbrott och det hade inga tårar kvar och deras tungor var stilla för det fanns inga ord. Ingen, sa han, har hittills skapat ord för en sådan stund.

Fram till sida 98

Nu är jag tillbaka igen! Med mig har jag lite funderingar och tankar om det som jag nyss läst.

Om man blickar tillbaka till mitt förra inlägg så skrev jag: Det känns verkligen som att jag dykt ned i en bok som jag gillar. Så kändes det till en början. Det som drog ned min läsarspänning är att det går lite för segt i boken. Det är inte förrän man läst 90 sidor som boken ändrar mönster och någonting nytt sker. Men innan dess ville jag ingenting annat än att snabbspola mitt läsande för att komma till något mer spännande, vilket är lite synd för jag tycker att boken har en bra huvudhandling.

Något jag däremot tyckte var kul var att få läsa om var hur olika mammor och släktingar till barnen berättade om vad de visste i världen. Alla bar på olika information och historier och valde att uttrycka sig på olika sätt. Jag kan tänka mig att många berättade vidare historier och vetenskap som gått i arv, men jag tror också att många hittat på mycket av det som sades för att göra sitt tal så spännande som möjligt. Men trots det lägger man märke till att Matilda inte lyssnar fullt ut och inte tar åt sig utav det som sägs. Men så fort Mr Watts ska uttrycka sig kastas alla blickar mot honom. Att han lyckas fånga allas uppmärksamhet tror jag beror på att han talar lugnt och försiktigt vilket gör att han vinner elevernas respekt.

När man läser ur boken lade jag märke till alla skillnader som finns på hennes ö, där hon bor och i Sverige, där vi bor. Där är man van vid skottlossningar, barn som dör av malaria och vid den fattigdom de lever i. Här är det helt annorlunda. Vi har råd med kläder, mat och har tillgång till medicin när vi är sjuka. Men trots våra miljöskillnader kan jag finna likheter mellan mig och Matilda. Vi båda känner empati för andra människor och tänker någorlunda lika. Detta tycker jag är väldigt fascinerande med tanke på att vår miljö skiljer sig så enormt.

Som ni nu vet har jag läst fram till sida 98 så därför tänker jag fortsätta min läsning. Sist jag lämnade boken fick vi reda på att boken Lysande utsikter var borta. Samtidigt hann rödskinnarna komma förargade till byn och nu kräver de att folket i byn ska ta fram Pip som de tror är en riktig person som hålls gömd.

Att tro på mister Pip

Nu har jag dykt ner i ännu en bok. Boken är skriven av Lloyd Jones och heter Att tro på mister pip. Det känns verkligen som att jag dykt ner i en bok som jag gillar, även fast jag fortfarande har många frågor som väntar på att bli besvarade. Men trots det så lyckas boken underhålla mig som läsare. Boken har något som får mig att bläddra sida efter sida för att veta mer. Jag tror att författaren använder sig av många knep för att fånga oss i hans text. Han lyckas få fram medlidelse genom att beskriva miljön och lyckas även skapa en småhumoristisk sida. Ett exempel som fick mig att skratta lite inombords finns på sida 8:

Man såg hennes jättehäck och oroade sig för toalettringen.

Det här citatet får mig att vilja läsa lite till så nu säger jag hejdå och ger mig av tillbaka in i boken där jag strax kommer att få veta hur det kommer att gå för Matilda när hon får ta del av olika mammors kunskaper och historier. Hejdå!

Dvärgen av Pär Lagerkvist

Nu när man slukat ännu en bok är det många frågor som har dykt upp i huvudet. Först och främst, har boken någon koppling till att boken kom ut år 1944? Och har det sista stycket i boken något med det att göra?

Som vi alla vet pågick andra världskriget under 1940-talet, det vill säga under samma år som dvärgen skrevs. Detta ger mig en förklaring till den känsla jag fick då jag läste boken. Blir du också påmind om andra världskriget när du läser boken och alla dess karaktärer? Det blir jag. Fursten beskrivs som Hitler, Bernardo som Leonardo da Vinci och furstinnan som Mona-Lisa. Sid. 154: "Bernardos höll på med en madonna bild som han gav furstinnans drag… Allra mest hänförda var människorna över det hemlighetsfulla, gåtfulla leende som vilade över hennes läppar".

Men vem är egentligen Dvärgen själv? Enligt mig är han ondskan inom fursten. Den ondska som Dvärgen säger aldrig kommer att försvinna, "om jag känner min herre rätt kan han inte i längden undvara sin dvärg” (sista sidan). Kanske är det sant det Dvärgen säger. Kanske är det så att ondskan inte kan utrotas. Jag tror på det. Jag tror att ondskan inom oss inte kan utrotas helt men att den däremot kan bli fängslad under en längre period. Jag hoppas att furstens ondska får vara instängd riktigt länge så att Dvärgen inte blir fri igen.

Det känns skönt att lämna dvärgen bakom mig. Enligt mig är det ingen bok att lägga i högen bland bra böcker. Men efter att ha diskuterat dvärgen under en hel lektion kan jag förstå att det är bra att ha läst just en bok som denna. För det är nu man förstår hur mycket omgivningen påverkar en författares texter. Att det krig som under 40-talet omringade Lagerkvist var en plåga är det ingen tvekan om. Hatet mot kriget lyser igenom hans text och enligt mig är det detta som var grunden till karaktären Dvärgen.

Hur jag tycker att skrivningen gick

I tisdags hade vi en skrivning i litteraturhistoria. Vår uppgift var att på en timme skriva en text om ideal från medeltiden utifrån tre texter som vi själva fick välja. Jag tror att jag presterade ganska bra med tanke på den korta tiden vi fick. Dock hann jag inte läsa igenom och granska texten när den var klar eftersom tiden precis runnit ut, så jag hoppas att det inte finns allt för många grammatiska fel.

Nu är det bara väntan som återstår innan vi får tillbaka texten så det enda jag kan göra nu är att hoppas på det bästa. Nu håller jag tummarna!

Till er sömntutor

Förlåt för dålig uppdatering, det ska verkligen bli ändring på det! Det lovar jag.

Idag ska jag iallafall blogga om ett urval ur Havamal som jag fastnade för. Denna strof bör alla segproppar och sömntutor läsa, och där ingår även jag. Det var därför jag valde just denna strof.

• I ottan skall man upp om man åstundar andras
gods och gull eller liv;
liggande ulv får ej ofta ett lår,
ej sovande man seger.

Är du en av oss som inte tackar nej till sovmorgon? Som hatar att vakna av en ringande väckarklocka för att sedan tvinga sig upp? Jag är en av dem. Men som denna strof lyder är det inte alltid bra att sova för länge. Det kanske är just denna dag man missar det man väntat på hela livet. Liggande ulv får ej ofta ett lår, det tolkar jag som att oavsett vem eller vad du är så missar du den godbit du vill ha om du sover bort dagen. Om du är ulv så kanske du inte får det där låret du suktat så länge efter. Är du en häst kanske du missar de goda, saftiga morötter som väntar på dig i gryningen om du istället väljer att sova ut. Men är du som mig, människa (vilket du troligtvis är), så kanske du missar det ögonblicket som skulle förändrat ditt liv för alltid. Så varje morgon när min väckarklocka ringer så ska jag stiga upp och jag ska vara glad för att göra det.

Förresten, kom ihåg att detta är min tolkning av strofen. Det finns många sätt att tolka texter och alla tolkar dem olika, men detta var i alla fall min tolkning som jag hoppas kan vara till en nytta för alla sovmorgon-människor där ute.


Foto: Ylva Yngvesson

Min riddarromantik

Robin Hood. Ja det är det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på en riddare. Ingen har väl missat berättelsen om honom? Berättelsen om mannen som tar från de rika och ger till de fattiga. Som pryds i sin gröna dräkt, sin fjäderhatt och såklart sin pilbåge siktandes på den rika kungen. En typisk hjälteriddare i mina ögon.

Men varför jag gillar just denna riddarberättelse är en annan fråga. Jag tror det beror på att jag som barn kollade mycket på disneyfilmer. Jag slukade den ena filmen efter den andra, och självklart missade jag inte Robin Hood. En film jag gillade mycket på den tiden. Så egentligen är det inga konstigheter varför just denna berättelse tycks finna en plats i mitt hjärta.

Min glädjekälla

När jag har en dålig dag känns allt tufft och pyrt. Allt känns bedrövligt. Som om ingenting kan få mig att bli glad igen. Men då har jag fel, för det finns en nära vän som alltid kan få mig på bättre tankar. Som på något sätt alltid lyckas få över mig på den glada sidan igen. Jag vet inte hur hon gör, men lyckas gör hon iallafall. Därför är det svårt att inte inspireras av en sådan brud! Tack för att du finns Freja!

Vad tycker jag om boken?

Zhuang har tagit med oss läsare på många resor genom denna bok, vilket har varit spännande. Dels till många länder där miljön beskrivits noggrant och genom hennes språkliga utveckling. Det har varit kul att följa hur hon utvecklats som person. Till exempel när hon från början kom till London var det stor kontrast mellan den kinesiska kultur hon kom från och den brittiska kultur hon hamnade i. När hon ett år senare med brustet hjärta reste tillbaka till Kina, upplevde hon den kinesiska kulturen annorlunda. Då förstod man att hon förändrats.

De resor vi följt har varit glada och sorgliga, tråkiga och roliga men även spännande. Vilket jag tror beror på att det alltid händer något nytt i varje kapitel. Ett knep som gör att vi läsare inte blir uttråkade. Därför tycker jag att den här boken är ganska bra. Den lyckades höja mina förväntningar som från början var låga.

En liten observation

Nu när jag har läst ut boken kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande kom jag att tänka på en sak. Något underligt. Kanske kan det vara en förklaring bakom Zhuang och hennes älskade, så kallad ”du”.
I början av boken på sid. 4 finns det en liten text där det står:

Ingenting i den här boken är sant, utom kärleken mellan henne och honom.

Vilka kan dessa två personer vara? Vilka är egentligen Zhuang och ”du”? Kanske är det författarinnan själv som är flickan i berättelsen. För i berättelsen står det på sid. 270, jag skulle vilja skriva om dig en dag. Jag skulle vilja skriva om det här landet. Det kanske är detta författarinnan just gjort. Hon beskriver sin kärlek till ”du”, den man hon är förälskad i och gör det via Zhuang. Att hennes älskade kallas för ”du” gör det hela mer spännande. Det var faktiskt pågrund av just det som jag dök ner under ytan för att finna en förklaring till mannen bakom ”du”. Men som sagt: det här är bara en förklaring, ett påstående som inte alls behöver vara sant. Kanske har jag dykt ner lite för långt? Vem vet?

Författarinnan Xiaolu Guo.

Återigen citat som väcker tankar

• Sist vi lämnade Zhuang befann hon sig i London. Nu under endast en månads tid har hon hunnit vara i Paris. Sedan i Amsterdam, Berlin, Venedig, tavira, faro och Dublin, och ja hon har klarat sig! Zhuang gjorde precis som ”du” sa åt henne att göra:
Sid 161: ”Jag tycker du borde se lite av världen utan mig. Jag tycker att det är viktigt att du reser på egen hand”.
Tanke: Men sa han det för att vara snäll eller för att han inte vill ha med henne att göra? Det är en fråga som många tolkar olika, men enligt mig gjorde han det för att låta henne försvinna ur sitt liv. De senaste veckorna har de bråkat om allt. Zhuang har kämpat för sin älskade. Hon ville förstå honom och älska honom i resten av hennes liv, i framtiden. Men han verkar inte älska henne. Har han någonsin sagt att han älskar henne? Inte vad jag kan minnas. Här är ett av många citat som stärker detta, sid. 258:
”Vill du leva med mig för alltid?” börjar jag igen. Jag måste. Jag är alltför orolig.
”Det kan jag inte säga. Ingenting är för evigt.”
Man märker att han inte älskar henne, men samtidigt kan han inte släppa taget om henne. Jag förstår att det är svårt att säga, jag älskar inte dig. Men det har gått flera månader nu.

• Sid 191: ”Tja om du vill kan du bo på mitt hotell. Mitt rum har två sängar.”
Tanke: Ja, svarade Zhuang på den frågan och följde med en okänd man hem. Är det inte konstigt att Zhuang alltid blir erbjuden övernattning av främlingar? I alla fall två gånger tidigare. Jag undrar om dessa människor gör det bara av ren godhet eller av annan orsak? Jag själv skulle aldrig erbjuda en främling övernattning i första taget. Egentligen är det är snällt att göra det eftersom många vilsna kroppar längtar efter en säng att sova i och många har inte ens den möjligheten. Men återigen skulle jag säga nej, tyvärr.

• Sid. 174: Sedan han säger: ”Din engelska är mycket bra.”
Tanke: Ett bevis på att Zhuangs engelska förbättrats, och som läsare kan jag även säga att ju närmre slutet man kommer desto lättare blir det. På sista sidan märkte jag faktiskt inga grammatiska fel alls. Om jag skulle träffa på Zhuang i verkligheten skulle jag ge henne beröm. Hon har lagt ner mycket tid på att lära sig hur det engelska språket fungerar. Hennes resa genom språket visade oss att träning varje dag ger resultat på bara några månader. Så nu är det bevisat: tid ger resultat!

citat & tankar

Nu har jag slukat hela 162 arkpapper! Tidigare i bloggen har jag skrivit men även läst i andras bokbloggar om Zhuangs otrevligheter och klagande. Men på sidan 108-109 i boken beskriver Zhuang hennes barndom som svår. Hon berättar att hon inte kände sig älskad av sin mamma, att hon blev slagen som barn och att hon inte kunde lita på någon. Jag tror att hennes barndom har präglat hennes beteende och vem hon blivit. Hennes rädsla och nonchalanthet är resultaten på en tuff barndom.
En annan sak jag lade märke till är att jag tycker att språket har blivit bättre för Zhuang. Men jag kanske inbillar mig. Det känns iaf som det dyker upp mindre grammatiska fel. Men det kan ju också bero på att jag har vant mig vid texten. Jaja… Här nedanför kommer i alla fall tre citat som jag fastnade för i boken:

• Sid. 83: Jag öppnar en av dina gamla kartonger högst upp ovanpå böckernas hylla. Några brev där inne. Jag tror de är kärleksbrev.
Tanke: Det förvånar mig att Zhuang vågar rota igenom någon annans personliga ägodelar. Är det okej att göra det i Kina? Eftersom för henne verkade det vara något helt självklart. Vi i Sverige eller i alla fall jag skulle aldrig våga läsa och snoka igenom någon annans saker utan att fråga, om det inte är någon man känner bra.

• Sid. 89: Du har så mycket böcker som handlar om nakena män. På din bokhylla: ”Den nakne mannen”, ”Gay skrifter från Indien”, ”Penguin Book om internationell gaylitteratur”, ”Helt avslöjad – den nakne mannen i fotokonsten”…
Tanke: Jag förstår inte varför Zhuang inte är rädd. Rädd för att bli lämnad och rädd för att inte vara älskad av mannen hon är förälskad i. Det skulle jag vara om jag var henne. Om jag läst i hans dagbok att han gillar killar.

• Sid. 92: Du är rätt.
Tanke: Det är en sak som verkligen är konstig. Under hela bokens gång, eller i alla fall fram till sid. 162 så nämner Zhuang inte mannen i hennes livs namn. Hon kallar honom bara för du vilket är underligt. Antingen så vet hon inte hans namn eller så väljer hon bara att inte skriva det.

Nu får det räcka för denna gång! Men något att fundera på tills nästa vecka är hur det kommer att gå för Zhaung? Tror ni att hon kommer klara sig nu när hon ger sig av med brustet hjärta? Puss o hej.

Tankar kring boken

Hej igen! Nu har jag äntligen läst till sidan 44! :)

De första 10 sidorna av boken tyckte jag mest var jobbiga, eftersom att boken är skriven med tempusbrytningar och konstiga ordföljder. Men ju mer jag läser desto bättre blir den och man vänjer sig vid flickans oorganiserade meningar. Nu tycker jag att det är positivt att boken är skriven på det här viset för då blir den mer personlig. Man känner verkligen att det är en förvirrad, annorlunda och ensam tjej som kommit till en ny värld. Men hennes tidigare erfarenheter som hon har i bagaget gör att hon låter så negativ. Mycket är nytt och helt annorlunda i jämförelse med Kina så det är därför hon klagar så mycket. Men ibland kan det bli lite för mycket klagande. Hon klagar t.ex. på att det pratas och skrivs mycket om vädret, på det engelska språket och hennes ensamhet.

Nästa vecka kommer ett nytt inlägg och då har jag förhoppningsvis läst lite till. Jag undrar hur kommer det gå för Zhuang? Kommer den lilla landsbygds flickan från Kina att klara sig i London? Ja det får vi se nästa vecka!

hallå där

Här är boken jag kommer att skriva om veckorna framöver här i bloggen. "Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande" heter den och är skriven av xiaolu guo. Mer skriver jag i nästa inlägg! ching på er!