Likheter

I torsdags förra veckan tittade vi i klassen på hälften av filmen ”The Hours”. Mitt första intryck efter att ha sett filmen är att den verkar väldigt djup, på ett intressant sett. Man märker att detta är en film där styrka och svaghet pendlar fram och tillbaka i de tre kvinnornas liv.

Om jag jämför med förra veckans lästa texter kan jag finna en del likheter mellan dessa och den bit av filmen vi såg på lektionen. I Prousts texter där den detaljrika noggrannheten framhävs och i Joyces’ texter där det röriga, obegripliga står i centrum, ja detta är precis det som skildrar de tre kvinnornas liv. Deras vardag innehåller mycket av det många drömmer om idag. Omtänksamma familjer, trevliga hem och stora hus. Men i deras huvuden förutsiggår den oreda som vi har svårt att tyda, precis såsom Joyces' texter är. Vi förstår att de tre huvudpersonerna mår dåligt, men vi kan inte förstå varför.

Precis efter att vi hade sett halva filmen i torsdags måste jag säga att filmen faktiskt påverkade mig. Den väckte många känslor inombords. Känslor som ledde till att jag bara ville sätta mig vid ett skrivbord, ta fram penna och papper, och börja skriva. Låta bokstäver förvandlas till meningar, meningar till stycken och stycken förvandlas till berättelser. Men tyvärr var detta ingenting jag kunde göra eftersom att det då var tid för lunch.

Det ska bli kul att få se mer av filmen imorgon eftersom att det finns många frågor i mitt huvud som väntar på att få svar. Kommer hemmafrun, som spelas av Julianne Moore, att ta livet av sig? Vad kommer att hända på festen som den andra kvinnan (Meryl Streep) anordnar? Och kommer hennes före detta älskare Louis att dyka upp? Bara vänta och se, för svar det får jag imorgon.

Det är häftigt med minnen.

En vacker färg, en speciell form, en stark doft eller ett brusande ljud. Ja dem är alla exempel på vad som kan få oss att väcka minnen till liv. Författaren Marcel Proust beskriver i ett utdrag om hur det gick till då han upplivade ett minne.

Det börjar med att han tar en tugga av en Madeleinekaka, sedan en till och en till. Och mellan varje tugga flödar hans tankar. Det gör att några utav hans minnen väcks till liv.

I utdraget, ”Madeleinekakan”, så har Proust verkligen skrivit detaljrikt, skickligt och på ett vis känslofyllt. Kanske är det något som krävs i texter som dessa. I texter då man vill förmedla hur huvudpersonen känner sig, i strävan efter att nå oss läsare på djupet.

Jag tycker faktiskt att denna text var helt okej. Jag säger inte att den var bra, men inte heller att den var dåligt. Men eftersom texten faktiskt lyckades få mig att finna några utav alla de minnen som legat nedpackade långt innanför hjärnbarken ger jag texten ett extra plus.

Jag vet inte hur det gick till, men mitt i allt läsande om dessa kakor kom jag nu att tänka på min gamle pianolärare Sven-Åke. Jag förstår inte hur eftersom att han inte har något med kakor att göra. Är det inte konstigt att jag kom att tänka på honom just nu? Måste ha varit minst 2 år sedan jag tänkte på honom och mina pianolektioner senast. Men jag tycker bara att det är kul med minnen som ständigt dyker upp lite då och då. Det ger mig på något vis mer styrka, eftersom att jag då inser att jag faktiskt inte glömt bort allt som hände för längesen.

Madeleinekakor

Nu låter jag detta citat avsluta detta inlägg. Tyckte det var fint.

… – på samma sätt framsprang nu alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park, näckrosorna i Vivonne, invånarna i staden och deras små hus, kyrkan och hela Combray med dess omgivningar – allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ut min kopp med té.