Nu har jag precis slagit igen boken efter att ha läst den sista sidan och jag står fast vid det jag sagt i mina tidigare blogginlägg. Boken började bra, var seg i mitten och jättespännande i slutet av boken. Tycker fortfarande dock att boken skulle slutat efter sida 198. Men det fanns såklart fördelar med de sista sidorna i boken. En av dem var att få reda på varför mister Watts alltid körde runt sin fru i vagn samtidigt som han hade på sig sin röda clownnäsa.
När jag tittar på boken för att på något sätt samla mina tankar och fråga mig själv vad jag tyckte om boken så kan jag berätta att jag inte har något exakt svar på den frågan. Jag tycker att boken var ganska dålig i vissa partier medan den i andra lyckades få mig att gråta vilket är svårt. Men i sin helhet så gillade jag den. Det var häftigt att få leva sig in i en tuff miljö utifrån en flickas perspektiv. Det hon upplevde och hörde är faktiskt något som tyvärr många människor i världen upplever varje dag. Det är hemskt.
torsdag 7 oktober 2010
Fram till sida 198
Först hamnade jag i chocktillstånd. Nu är jag mest ledsen. En tår har precis runnit ner för min kind. Kan inte smälta att Matildas mamma blev våldtagen och dödad och att mister Watts, hennes närmsta vän, blev dödad han med.
Jag har alltid tyckt att denna bok varit lite småhemsk. Skottlossningar har beskrivits, hunden Black har dödats och hus har bränts ned, men inte kunde jag någonsin föreställa mig att mister Watts och Matildas mamma som man lärt känna sedan bokens start skulle dö. När en författare lyckats lura dig som läsare på detta vis, dvs. att vi inte kan förutse vad som komma skall, då tycker jag att man har lyckats som författare.
• Sid. 189: Vinden stegrades, blev gäll, rasade med en härskara av furier, innan den städat ebbade ut till ingenting. Det följdes av ett åskdunder av en så våldsam kraft att man trodde att de skulle få himlarna att falla ner.
Tanke: Jag kan känna igen mig i detta. När man är ledsen eller arg ser man världen med helt andra ögon. Allt känns mörkt och kallt. Vindar armbågar sig fram till frusna hjärtan, regn öser ner i samma takt som tårar faller inombords och fågelkvitter som förut lät vackert förvandlas till ljud av ostämda violer. Utanför mitt fönster öser regnet ner. Det har gjort det i någon timme nu, men jag har inte brytt mig. Det är först nu när jag kollar ut genom fönstret en andra gång på det dystra regnet jag förstår att de sidor jag nyss läst verkligen påverkat mig.
Det känns som att boken är utläst. Men det är några sidor kvar. Jag tycker att boken ska ha slutat här trots att jag inte läst ut hela än. Spänningen har stegrats och varit på topp. Som läsare har jag fällt en och annan tår. Bör det inte vara slut här? Kan det verkligen hända någonting som slår detta. Kan man verkligen avsluta på ett bättre sätt än det som finns på sida 197? Kanske har Lloyd Jones någonting i kikaren? Bäst att se efter.
Jag har alltid tyckt att denna bok varit lite småhemsk. Skottlossningar har beskrivits, hunden Black har dödats och hus har bränts ned, men inte kunde jag någonsin föreställa mig att mister Watts och Matildas mamma som man lärt känna sedan bokens start skulle dö. När en författare lyckats lura dig som läsare på detta vis, dvs. att vi inte kan förutse vad som komma skall, då tycker jag att man har lyckats som författare.
• Sid. 189: Vinden stegrades, blev gäll, rasade med en härskara av furier, innan den städat ebbade ut till ingenting. Det följdes av ett åskdunder av en så våldsam kraft att man trodde att de skulle få himlarna att falla ner.
Tanke: Jag kan känna igen mig i detta. När man är ledsen eller arg ser man världen med helt andra ögon. Allt känns mörkt och kallt. Vindar armbågar sig fram till frusna hjärtan, regn öser ner i samma takt som tårar faller inombords och fågelkvitter som förut lät vackert förvandlas till ljud av ostämda violer. Utanför mitt fönster öser regnet ner. Det har gjort det i någon timme nu, men jag har inte brytt mig. Det är först nu när jag kollar ut genom fönstret en andra gång på det dystra regnet jag förstår att de sidor jag nyss läst verkligen påverkat mig.
Det känns som att boken är utläst. Men det är några sidor kvar. Jag tycker att boken ska ha slutat här trots att jag inte läst ut hela än. Spänningen har stegrats och varit på topp. Som läsare har jag fällt en och annan tår. Bör det inte vara slut här? Kan det verkligen hända någonting som slår detta. Kan man verkligen avsluta på ett bättre sätt än det som finns på sida 197? Kanske har Lloyd Jones någonting i kikaren? Bäst att se efter.
Fram till sida 176
Var ska jag börja? Det är så mycket som har hänt sedan sist. Det finns så mycket att berätta. Dels har vi har fått reda på att det var Matildas mamma Dolores som snott boken. Det tror jag beror på att Matilda vägrar att intressera sig för den kristna tro hon själv tycker är viktig. Hon förstår sig inte på mister Dickens och Lysande utsikter och undrar hur Matilda kan tro på en påhittad person istället för gud. Detta ledde i sin tur att Dolores snodde boken. Men detta fick konsekvenser.
När rödskinnarna kommit till byn för att finna Pip som de trodde var en riktig person och upptäcker att han är gömd bränner de ner deras hus och hem. De försvinner sedan och kvar blir askan från deras uppbrända hem. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas om mina ägodelar, fotografier och hem skulle tas ifrån mig, så därför är var det ganska intressant men samtidigt väldigt hemskt att leva sig in i Matildas perspektiv efter bränderna.
Några veckor senare efter att allt tagits ifrån folket kommer rebellerna till byn. Då passar mister Watts att berätta historier som handlar om både sig själv och som han och barnen hittat på. Folket i byn tillsammans med rebellerna lever sig in i historierna och blir berörda på djupet. Framförallt Dolores.
Enligt mig var det till en början tråkigt när mister Watts vävde sin egen historia. Men efter ett tag förstod man att det var han själv som var huvudpersonen och då blev allt genast mer spännande. Det parti jag tyckte var mest spännande från hans berättelse var då han berättade om hans och Graces nyfödda barn som sedan dör. Sida 174-175:
När mr Watts samlat sig berättade han hur han och mrs Watts begravde sitt barn. Länge stod de och höll i varann vid den lilla fyrkanten med jordkullen. Mrs Watts sa att det stod kvar på samma sätt till efter mörkrets inbrott och det hade inga tårar kvar och deras tungor var stilla för det fanns inga ord. Ingen, sa han, har hittills skapat ord för en sådan stund.
När rödskinnarna kommit till byn för att finna Pip som de trodde var en riktig person och upptäcker att han är gömd bränner de ner deras hus och hem. De försvinner sedan och kvar blir askan från deras uppbrända hem. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas om mina ägodelar, fotografier och hem skulle tas ifrån mig, så därför är var det ganska intressant men samtidigt väldigt hemskt att leva sig in i Matildas perspektiv efter bränderna.
Några veckor senare efter att allt tagits ifrån folket kommer rebellerna till byn. Då passar mister Watts att berätta historier som handlar om både sig själv och som han och barnen hittat på. Folket i byn tillsammans med rebellerna lever sig in i historierna och blir berörda på djupet. Framförallt Dolores.
Enligt mig var det till en början tråkigt när mister Watts vävde sin egen historia. Men efter ett tag förstod man att det var han själv som var huvudpersonen och då blev allt genast mer spännande. Det parti jag tyckte var mest spännande från hans berättelse var då han berättade om hans och Graces nyfödda barn som sedan dör. Sida 174-175:
När mr Watts samlat sig berättade han hur han och mrs Watts begravde sitt barn. Länge stod de och höll i varann vid den lilla fyrkanten med jordkullen. Mrs Watts sa att det stod kvar på samma sätt till efter mörkrets inbrott och det hade inga tårar kvar och deras tungor var stilla för det fanns inga ord. Ingen, sa han, har hittills skapat ord för en sådan stund.
Fram till sida 98
Nu är jag tillbaka igen! Med mig har jag lite funderingar och tankar om det som jag nyss läst.
Om man blickar tillbaka till mitt förra inlägg så skrev jag: Det känns verkligen som att jag dykt ned i en bok som jag gillar. Så kändes det till en början. Det som drog ned min läsarspänning är att det går lite för segt i boken. Det är inte förrän man läst 90 sidor som boken ändrar mönster och någonting nytt sker. Men innan dess ville jag ingenting annat än att snabbspola mitt läsande för att komma till något mer spännande, vilket är lite synd för jag tycker att boken har en bra huvudhandling.
Något jag däremot tyckte var kul var att få läsa om var hur olika mammor och släktingar till barnen berättade om vad de visste i världen. Alla bar på olika information och historier och valde att uttrycka sig på olika sätt. Jag kan tänka mig att många berättade vidare historier och vetenskap som gått i arv, men jag tror också att många hittat på mycket av det som sades för att göra sitt tal så spännande som möjligt. Men trots det lägger man märke till att Matilda inte lyssnar fullt ut och inte tar åt sig utav det som sägs. Men så fort Mr Watts ska uttrycka sig kastas alla blickar mot honom. Att han lyckas fånga allas uppmärksamhet tror jag beror på att han talar lugnt och försiktigt vilket gör att han vinner elevernas respekt.
När man läser ur boken lade jag märke till alla skillnader som finns på hennes ö, där hon bor och i Sverige, där vi bor. Där är man van vid skottlossningar, barn som dör av malaria och vid den fattigdom de lever i. Här är det helt annorlunda. Vi har råd med kläder, mat och har tillgång till medicin när vi är sjuka. Men trots våra miljöskillnader kan jag finna likheter mellan mig och Matilda. Vi båda känner empati för andra människor och tänker någorlunda lika. Detta tycker jag är väldigt fascinerande med tanke på att vår miljö skiljer sig så enormt.
Som ni nu vet har jag läst fram till sida 98 så därför tänker jag fortsätta min läsning. Sist jag lämnade boken fick vi reda på att boken Lysande utsikter var borta. Samtidigt hann rödskinnarna komma förargade till byn och nu kräver de att folket i byn ska ta fram Pip som de tror är en riktig person som hålls gömd.
Om man blickar tillbaka till mitt förra inlägg så skrev jag: Det känns verkligen som att jag dykt ned i en bok som jag gillar. Så kändes det till en början. Det som drog ned min läsarspänning är att det går lite för segt i boken. Det är inte förrän man läst 90 sidor som boken ändrar mönster och någonting nytt sker. Men innan dess ville jag ingenting annat än att snabbspola mitt läsande för att komma till något mer spännande, vilket är lite synd för jag tycker att boken har en bra huvudhandling.
Något jag däremot tyckte var kul var att få läsa om var hur olika mammor och släktingar till barnen berättade om vad de visste i världen. Alla bar på olika information och historier och valde att uttrycka sig på olika sätt. Jag kan tänka mig att många berättade vidare historier och vetenskap som gått i arv, men jag tror också att många hittat på mycket av det som sades för att göra sitt tal så spännande som möjligt. Men trots det lägger man märke till att Matilda inte lyssnar fullt ut och inte tar åt sig utav det som sägs. Men så fort Mr Watts ska uttrycka sig kastas alla blickar mot honom. Att han lyckas fånga allas uppmärksamhet tror jag beror på att han talar lugnt och försiktigt vilket gör att han vinner elevernas respekt.
När man läser ur boken lade jag märke till alla skillnader som finns på hennes ö, där hon bor och i Sverige, där vi bor. Där är man van vid skottlossningar, barn som dör av malaria och vid den fattigdom de lever i. Här är det helt annorlunda. Vi har råd med kläder, mat och har tillgång till medicin när vi är sjuka. Men trots våra miljöskillnader kan jag finna likheter mellan mig och Matilda. Vi båda känner empati för andra människor och tänker någorlunda lika. Detta tycker jag är väldigt fascinerande med tanke på att vår miljö skiljer sig så enormt.
Som ni nu vet har jag läst fram till sida 98 så därför tänker jag fortsätta min läsning. Sist jag lämnade boken fick vi reda på att boken Lysande utsikter var borta. Samtidigt hann rödskinnarna komma förargade till byn och nu kräver de att folket i byn ska ta fram Pip som de tror är en riktig person som hålls gömd.
onsdag 6 oktober 2010
Att tro på mister Pip
Nu har jag dykt ner i ännu en bok. Boken är skriven av Lloyd Jones och heter Att tro på mister pip. Det känns verkligen som att jag dykt ner i en bok som jag gillar, även fast jag fortfarande har många frågor som väntar på att bli besvarade. Men trots det så lyckas boken underhålla mig som läsare. Boken har något som får mig att bläddra sida efter sida för att veta mer. Jag tror att författaren använder sig av många knep för att fånga oss i hans text. Han lyckas få fram medlidelse genom att beskriva miljön och lyckas även skapa en småhumoristisk sida. Ett exempel som fick mig att skratta lite inombords finns på sida 8:
Man såg hennes jättehäck och oroade sig för toalettringen.
Det här citatet får mig att vilja läsa lite till så nu säger jag hejdå och ger mig av tillbaka in i boken där jag strax kommer att få veta hur det kommer att gå för Matilda när hon får ta del av olika mammors kunskaper och historier. Hejdå!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)