Så soligt ska vi inte ha det

Återigen varnar forskare för den procentuella ökningen av hudcancer bland oss svenskar. Vi solar mest, vill vara mest bruna och bränner oss mest. Det visar en internationell webbundersökning från i år som 8000 personer i världen besvarat.

Då hudcancer uppenbarligen inte avskräckt oss svenskar genom åren har jag utarbetat en väl genomtänkt plan för att vidta åtgärder emot detta problem.

Det första vi bör göra är att ta kontroll över media. Detta genom att förbjuda all sorts reklam som visar charterresor till solen, solbrända personer och allt som överhuvudtaget har med sol att göra. Istället bör vi uppmärksamma resor till exempelvis Cold Bay i Alaska där det är 97% chans att få avnjuta en hälsosam och solfri semesterdag. Vi skickar hit några hundratals geishor från Japan som visar oss svenskar hur vi ska bete oss och låter dem vara det nya ansiktet utåt. Vi börjar sända nya dokusåpor om mim-artister och på tv visar vi endast filmer om vampyrer. För barnen uppmärksammas endast mumintrollen och spöket laban, vad gäller tv-fronten.

Andra åtgärder som kommer vidtas för att sätta stopp på vårt solande är först och främst en uppmaning om att leva ett sunt och hälsosamt liv – det vill säga att inte vara ute i den skadliga solen. Därför bör alla motiveras till att vara vaken så mycket som möjligt på nätterna. Såvida man inte bor på ett ställe med midnattssol förstås. Detta program har några av mina väninnor redan börjat genomföra, med goda resultat. Sveriges lärarkår bör visa förståelse för programmet genom att inte hänga upp sig på om elever skulle råka sova under lektionstid. För trots allt bör skolarbete inte gå ut över skolbarns hälsa!

Den tid som inte läggs på nattliv eller sömn, rekommenderar jag att man tillbringar i någon av stadens riskfria tunnelbanor, där hälsosamma lysrör ersätter farligt solsken.

Om vi genomför detta enkla program så kan vi tillsammans gå mot en ljusare, hälsosammare och tryggare framtid, med frihet för alla.

Frihet från solen!


Källa: http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Om-myndigheten/Aktuellt/Pressmeddelanden/Pressmeddelande-Solande-orsaken-till-att-hudcancer-okar/

Språk, språk, språk

Det känns som att alla mina tankar om svenska språket sugits ur mig och tagit slut, likt en punkterad ballong där luften snabbt väller ut.

Språket är till en begränsad del mycket intressant. Men nu efter fyra lektioner, tre blogginlägg och en svensktext, där allt handlat om svenska språket och dess historia så är det med stor lättsamhet jag känner att det ska bli riktigt skönt att äntligen få lämna detta område bakom oss.

Nu låter jag kanske lite väl negativ så jag måste passa på att säga att det faktiskt även har varit väldigt kul att få följa språkets resa genom århundradena. Men den mest intressanta resa tror jag är den resa inom svenska språkets utveckling vi själva kommer att få följa i framtiden.

Bibeln var med och utvecklade svenska språket

Visste du att bibeln har haft en väldig betydelse för svenska språkets utveckling? Det visste inte jag. Men när man tänker efter så är det faktiskt ganska logiskt. Jag menar, förr i tiden var nästan alla i Sverige kristna. Det betyder att bibeln har använts så pass mycket att den påverkat hela svenska språket. Ett exempel är nya testamentet (1541) där bokstäverna å och ä introducerades.

Idag har bibeln inte alls lika mycket inflytande på vårt språk. Idag tror jag istället att språket (i alla fall talspråket), som de internetdyrkare vi är, påverkas mer och mer av det språk som används på internet. Kommunikationen där har vuxit med åren, vilket inte är konstigt med tanke på hur långt tekniken har tagit oss.

Jag undrar hur svenska språket kommer att se ut i framtiden, då vårt språk aldrig slutar att utvecklas. Det är faktiskt väldigt fascinerande att språket utvecklats så enormt på bara några århundraden.

Nu när veckans blogginlägg är skrivet är det dags att fortsätta skriva på svensktexten nu när jag ändå är igång. Hej svejs!

Idag hände något lustigt

Idag hände något lustigt. Det var på jobbet. Jag och de äldre boendena hade samlats i glasrummet längst bort i korridoren på en av våningarna, i väntan på att Stig, min arbetskollega, skulle dra igång sin ”Sång med Stig”-stund. Tillslut satt vi alla med sångtexterna i största hugg medan musiken strömmade ur pianot. Och vi sjöng med.

I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,
I Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé…

Det var då jag snubblade på ordet gingo. Jag smakade på ordet. Och då mindes jag. I måndags handlade veckans svensklektion om just detta (nusvenskan). Då fick vi reda på att pluralböjning av verb som dessa slutade år 1945. Alltså måste då denna visa vara äldre än 66 år. Jag kollade på den tryckta texten längst upp till höger på papperet, Harriet Löwenhjelm (1887-1918). Alltså hade denna text hängt med ett tag innan den andra stavningsreformen tog fart. Och även fram till idag har den hängt med och är till nytta för många, gamla, dementa människor som har svårt att minnas. Det gör mig glad.

I framtiden när vi är äldre, kanske vi sitter i precis samma sits som de äldre boendena på jobbet. Då kanske vi också får höra ”gamla visor” som idag spelas på topplistan. Kanske kommer även vi känna igen dagens stavning som då kommer att vara gammal. Eller så kanske svenska språket inte utvecklas alls. Men det har jag svårt att tro.

Nästa gång på jobbet då Stig drar igång sin ”Sång med Stig”-stund ska jag noggrant titta efter fler äldre stavelser i sånghäftet. Kanske hittar jag då någon ny häftig stavning på ett substantiv. Vem vet? Men som sagt, jag håller utkik.

Språkens olika listor

Språkens släktskap, utveckling och berättelser är några av dem saker min lärare Katarina nämnde under höstens första svensklektion i måndags. Vilken tid människans språk och skriftspråk uppkom diskuterades, men för mig och säkerligen de flesta i klassen, drogs uppmärksamheten till språkens ”tio i topp”-lista. I den, som vi kan se nedan, ser vi att mandarin toppar listan med 885 miljoner talare och att spanska samt engelska kommer på andra och tredje plats i uppställningen.

1. Mandarin 885 miljoner talare
2. Spanska 332 miljoner talare
3. Engelska 322 miljoner talare
4. Bengali 189 miljoner talare
5. Hindi 182 miljoner talare
6. Ryska 170 miljoner talare
7. Portugisiska 170 miljoner talare
8. Japanska 125 miljoner talare
9. Tyska 98 miljoner talare
10. Wu 77 miljoner talare

För mig är det relativt förståeligt att mandarin är det språk som ligger på första plats med tanke på att det talas i Kina som har världens största befolkning, beräknat i folk per kvadratmeter. Det som däremot inte alls var lika förutsägbart är franska språket som inte alls finns med i listan. Tråkigt tycker jag, eftersom att franska är ett oerhört vackert språk. Ett språk jag vet åtminstone skulle toppa listan under kategorin världens vackraste språk.

Den har kallats för världslitteraturens bästa novell

Jag tittade noggrant på det svartvita bokomslaget. På mannen ståendes på gatan klädd i svart hatt, grå kostym tillsammans med en liten slips. Han såg ut att vara snäll på grund av leendet, trots den mystiska hatten. Min blick klättrade vidare tills den stötte på en liten text. Jag läste: Franz Kafka, Förvandlingen. Det sade mig inte så mycket så jag öppnade boken och började läsa. Vad märker jag? Jo, att detta var mig en väldigt annorlunda bok, dock på ett negativt sätt.

Efter att ha hört flera säga ”den är jättebra” samt ”kunde inte sluta läsa” hade jag önskat att boken skulle vara lite mer fängslande. Kanske beror detta på mina förväntningar som från början var höga.

Jag har alltid haft svårt för böcker som inte slutar lyckligt eller bra på något sätt. Det blir som om den negativa känslan över bokens lästa sidor överförs då boken slås igen över till mig själv. Men bakom allt negativt över boken fann jag dock även bra egenskaper hos den.

En sak jag gillade med boken är att den är annorlunda. Jag menar, vilka författare idag skriver om personer som förvandlas till jättelika insekter då man inte talar under kategorin barnböcker eller fantasy. Det är säkerligen därför just denna bok blivit så känd runt om i världen, för att den sticker ut i mängden.

En annan bra egenskap med boken är att den får oss att tänka till. Det finns nog ingen som läst denna bok och inte ställt sig den stora frågan: Vad vill Kafka säga med denna bok? Och inte heller finns det någon som har ett exakt svar på den frågan förutom Kafka själv. Men jag som många andra tolkar det som att han själv genom denna bok speglar både sitt inre och det sätt han växte upp på. I så fall kan jag konstatera att Kafka inte hade ett lätt liv. För vem vill vara en börda för andra att släpa på? Vem vill känna sig missförstånd? Och vem vill känna sig oälskad? Inte jag. Därför får vi helt enkelt hoppas på att min tolkning är fel.

En mening kan ge många tankar

Ett moln i byxor

Det är imponerande att en kort mening som denna kan väcka så många olika tolkningar, tankar och bilder utifrån vem som läser den.

Hos mig till exempel då jag läste den för första gången väckte den en bild av en tom kropp som fylls med luft, lyfter från marken och svävar iväg. Ungefär som en fastfängslad luftballong som släpps fri. Det ger ett positivt intryck av meningen som för mig uttrycker frihet. Några andra i klassen däremot tyckte helt annorlunda. Någon ansåg att meningen gav en kaxig känsla medan en annan såg molnet som ett åskmoln vilket förmedlar ett negativt intryck. Men oavsett vad vi alla skapar för intryck första gången har jag nu insett att de snabbt kan ändras.

Då Katarina berättade att detta faktiskt var en rubrik till en av Vladimir Majakovskijs dikter ändrades inte min uppfattning särskilt mycket. Men då vi gav oss på Majakovskijs För full hals för att ta reda på hur denna kända poet uttryckte sig på denna tid förstod jag. Texten till Ett moln i byxor kanske inte var så harmonisk och fri som jag upplevde rubriken med tanke på hur texten till För full hals var.

Om jag skulle beskriva Majakovskij med tre ord efter att ha läst För full hals skulle jag välja ut dessa: Kaxig, idérik och rak (på sak). Detta är nog något vi alla kan konstatera efter att ha dykt in i meningar som till exempel dessa två:

En ringa ära
när det är bland såna rosor
statyer ska resas över min poesi
i parker
där man hostar upp tuberkulosen
bland horor, hallickar
och syfilis.

Kamrater efterkommande,
hör upp
här talar
agitatorn
själve överhögtalaren!
Jag överröstar
alla poetiska bäckar som skvalar
klampar in…

Jag tycker det är bra att Majakovskij är rak på sak och inte är rädd för att uttrycka sig, det är underhållande för oss läsare.

Likheter

I torsdags förra veckan tittade vi i klassen på hälften av filmen ”The Hours”. Mitt första intryck efter att ha sett filmen är att den verkar väldigt djup, på ett intressant sett. Man märker att detta är en film där styrka och svaghet pendlar fram och tillbaka i de tre kvinnornas liv.

Om jag jämför med förra veckans lästa texter kan jag finna en del likheter mellan dessa och den bit av filmen vi såg på lektionen. I Prousts texter där den detaljrika noggrannheten framhävs och i Joyces’ texter där det röriga, obegripliga står i centrum, ja detta är precis det som skildrar de tre kvinnornas liv. Deras vardag innehåller mycket av det många drömmer om idag. Omtänksamma familjer, trevliga hem och stora hus. Men i deras huvuden förutsiggår den oreda som vi har svårt att tyda, precis såsom Joyces' texter är. Vi förstår att de tre huvudpersonerna mår dåligt, men vi kan inte förstå varför.

Precis efter att vi hade sett halva filmen i torsdags måste jag säga att filmen faktiskt påverkade mig. Den väckte många känslor inombords. Känslor som ledde till att jag bara ville sätta mig vid ett skrivbord, ta fram penna och papper, och börja skriva. Låta bokstäver förvandlas till meningar, meningar till stycken och stycken förvandlas till berättelser. Men tyvärr var detta ingenting jag kunde göra eftersom att det då var tid för lunch.

Det ska bli kul att få se mer av filmen imorgon eftersom att det finns många frågor i mitt huvud som väntar på att få svar. Kommer hemmafrun, som spelas av Julianne Moore, att ta livet av sig? Vad kommer att hända på festen som den andra kvinnan (Meryl Streep) anordnar? Och kommer hennes före detta älskare Louis att dyka upp? Bara vänta och se, för svar det får jag imorgon.

Det är häftigt med minnen.

En vacker färg, en speciell form, en stark doft eller ett brusande ljud. Ja dem är alla exempel på vad som kan få oss att väcka minnen till liv. Författaren Marcel Proust beskriver i ett utdrag om hur det gick till då han upplivade ett minne.

Det börjar med att han tar en tugga av en Madeleinekaka, sedan en till och en till. Och mellan varje tugga flödar hans tankar. Det gör att några utav hans minnen väcks till liv.

I utdraget, ”Madeleinekakan”, så har Proust verkligen skrivit detaljrikt, skickligt och på ett vis känslofyllt. Kanske är det något som krävs i texter som dessa. I texter då man vill förmedla hur huvudpersonen känner sig, i strävan efter att nå oss läsare på djupet.

Jag tycker faktiskt att denna text var helt okej. Jag säger inte att den var bra, men inte heller att den var dåligt. Men eftersom texten faktiskt lyckades få mig att finna några utav alla de minnen som legat nedpackade långt innanför hjärnbarken ger jag texten ett extra plus.

Jag vet inte hur det gick till, men mitt i allt läsande om dessa kakor kom jag nu att tänka på min gamle pianolärare Sven-Åke. Jag förstår inte hur eftersom att han inte har något med kakor att göra. Är det inte konstigt att jag kom att tänka på honom just nu? Måste ha varit minst 2 år sedan jag tänkte på honom och mina pianolektioner senast. Men jag tycker bara att det är kul med minnen som ständigt dyker upp lite då och då. Det ger mig på något vis mer styrka, eftersom att jag då inser att jag faktiskt inte glömt bort allt som hände för längesen.

Madeleinekakor

Nu låter jag detta citat avsluta detta inlägg. Tyckte det var fint.

… – på samma sätt framsprang nu alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park, näckrosorna i Vivonne, invånarna i staden och deras små hus, kyrkan och hela Combray med dess omgivningar – allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ut min kopp med té.