Först hamnade jag i chocktillstånd. Nu är jag mest ledsen. En tår har precis runnit ner för min kind. Kan inte smälta att Matildas mamma blev våldtagen och dödad och att mister Watts, hennes närmsta vän, blev dödad han med.
Jag har alltid tyckt att denna bok varit lite småhemsk. Skottlossningar har beskrivits, hunden Black har dödats och hus har bränts ned, men inte kunde jag någonsin föreställa mig att mister Watts och Matildas mamma som man lärt känna sedan bokens start skulle dö. När en författare lyckats lura dig som läsare på detta vis, dvs. att vi inte kan förutse vad som komma skall, då tycker jag att man har lyckats som författare.
• Sid. 189: Vinden stegrades, blev gäll, rasade med en härskara av furier, innan den städat ebbade ut till ingenting. Det följdes av ett åskdunder av en så våldsam kraft att man trodde att de skulle få himlarna att falla ner.
Tanke: Jag kan känna igen mig i detta. När man är ledsen eller arg ser man världen med helt andra ögon. Allt känns mörkt och kallt. Vindar armbågar sig fram till frusna hjärtan, regn öser ner i samma takt som tårar faller inombords och fågelkvitter som förut lät vackert förvandlas till ljud av ostämda violer. Utanför mitt fönster öser regnet ner. Det har gjort det i någon timme nu, men jag har inte brytt mig. Det är först nu när jag kollar ut genom fönstret en andra gång på det dystra regnet jag förstår att de sidor jag nyss läst verkligen påverkat mig.
Det känns som att boken är utläst. Men det är några sidor kvar. Jag tycker att boken ska ha slutat här trots att jag inte läst ut hela än. Spänningen har stegrats och varit på topp. Som läsare har jag fällt en och annan tår. Bör det inte vara slut här? Kan det verkligen hända någonting som slår detta. Kan man verkligen avsluta på ett bättre sätt än det som finns på sida 197? Kanske har Lloyd Jones någonting i kikaren? Bäst att se efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar