Nu har jag slukat hela 162 arkpapper! Tidigare i bloggen har jag skrivit men även läst i andras bokbloggar om Zhuangs otrevligheter och klagande. Men på sidan 108-109 i boken beskriver Zhuang hennes barndom som svår. Hon berättar att hon inte kände sig älskad av sin mamma, att hon blev slagen som barn och att hon inte kunde lita på någon. Jag tror att hennes barndom har präglat hennes beteende och vem hon blivit. Hennes rädsla och nonchalanthet är resultaten på en tuff barndom.
En annan sak jag lade märke till är att jag tycker att språket har blivit bättre för Zhuang. Men jag kanske inbillar mig. Det känns iaf som det dyker upp mindre grammatiska fel. Men det kan ju också bero på att jag har vant mig vid texten. Jaja… Här nedanför kommer i alla fall tre citat som jag fastnade för i boken:
• Sid. 83: Jag öppnar en av dina gamla kartonger högst upp ovanpå böckernas hylla. Några brev där inne. Jag tror de är kärleksbrev.
Tanke: Det förvånar mig att Zhuang vågar rota igenom någon annans personliga ägodelar. Är det okej att göra det i Kina? Eftersom för henne verkade det vara något helt självklart. Vi i Sverige eller i alla fall jag skulle aldrig våga läsa och snoka igenom någon annans saker utan att fråga, om det inte är någon man känner bra.
• Sid. 89: Du har så mycket böcker som handlar om nakena män. På din bokhylla: ”Den nakne mannen”, ”Gay skrifter från Indien”, ”Penguin Book om internationell gaylitteratur”, ”Helt avslöjad – den nakne mannen i fotokonsten”…
Tanke: Jag förstår inte varför Zhuang inte är rädd. Rädd för att bli lämnad och rädd för att inte vara älskad av mannen hon är förälskad i. Det skulle jag vara om jag var henne. Om jag läst i hans dagbok att han gillar killar.
• Sid. 92: Du är rätt.
Tanke: Det är en sak som verkligen är konstig. Under hela bokens gång, eller i alla fall fram till sid. 162 så nämner Zhuang inte mannen i hennes livs namn. Hon kallar honom bara för du vilket är underligt. Antingen så vet hon inte hans namn eller så väljer hon bara att inte skriva det.
Nu får det räcka för denna gång! Men något att fundera på tills nästa vecka är hur det kommer att gå för Zhaung? Tror ni att hon kommer klara sig nu när hon ger sig av med brustet hjärta? Puss o hej.
Hej Afrodita,
SvaraRaderaroligt att se dina blogginlägg.
Jo, jag tror att språket utvecklas under resans gång, inte bara att vi "vänjer oss". Ju mer Zhuang lär sig desto mer förmår hon också uttrycka. Kanske är det därför detta med hennes uppväxt inte kommer förrän nu?
Märkligt med namnet som aldrig nämns, det tycker jag också. Namn är ju så viktigt... eller?
Hej Katarina! Ja jag tror också det, att språket har utvecklats en hel del sedan bokens början, och jag hoppas att vi läsare får fortsätta att ta del av Zhuangs språkliga utveckling. Kanske lyckas hon helt bli av med alla grammatiska fel i bokens slut? Det vore kul!
SvaraRaderaJa, namn är väldigt viktigt tycker man. Särskilt när man kommunicerar med andra människor. Men namn behöver inte alltid vara viktiga. Ibland kan det till och med vara rätt skönt att bara säga "han", för då är det endast man själv som vet vem man syftar på :)