Det är häftigt med minnen.

En vacker färg, en speciell form, en stark doft eller ett brusande ljud. Ja dem är alla exempel på vad som kan få oss att väcka minnen till liv. Författaren Marcel Proust beskriver i ett utdrag om hur det gick till då han upplivade ett minne.

Det börjar med att han tar en tugga av en Madeleinekaka, sedan en till och en till. Och mellan varje tugga flödar hans tankar. Det gör att några utav hans minnen väcks till liv.

I utdraget, ”Madeleinekakan”, så har Proust verkligen skrivit detaljrikt, skickligt och på ett vis känslofyllt. Kanske är det något som krävs i texter som dessa. I texter då man vill förmedla hur huvudpersonen känner sig, i strävan efter att nå oss läsare på djupet.

Jag tycker faktiskt att denna text var helt okej. Jag säger inte att den var bra, men inte heller att den var dåligt. Men eftersom texten faktiskt lyckades få mig att finna några utav alla de minnen som legat nedpackade långt innanför hjärnbarken ger jag texten ett extra plus.

Jag vet inte hur det gick till, men mitt i allt läsande om dessa kakor kom jag nu att tänka på min gamle pianolärare Sven-Åke. Jag förstår inte hur eftersom att han inte har något med kakor att göra. Är det inte konstigt att jag kom att tänka på honom just nu? Måste ha varit minst 2 år sedan jag tänkte på honom och mina pianolektioner senast. Men jag tycker bara att det är kul med minnen som ständigt dyker upp lite då och då. Det ger mig på något vis mer styrka, eftersom att jag då inser att jag faktiskt inte glömt bort allt som hände för längesen.

Madeleinekakor

Nu låter jag detta citat avsluta detta inlägg. Tyckte det var fint.

… – på samma sätt framsprang nu alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park, näckrosorna i Vivonne, invånarna i staden och deras små hus, kyrkan och hela Combray med dess omgivningar – allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ut min kopp med té.