Jag tittade noggrant på det svartvita bokomslaget. På mannen ståendes på gatan klädd i svart hatt, grå kostym tillsammans med en liten slips. Han såg ut att vara snäll på grund av leendet, trots den mystiska hatten. Min blick klättrade vidare tills den stötte på en liten text. Jag läste: Franz Kafka, Förvandlingen. Det sade mig inte så mycket så jag öppnade boken och började läsa. Vad märker jag? Jo, att detta var mig en väldigt annorlunda bok, dock på ett negativt sätt. Efter att ha hört flera säga ”den är jättebra” samt ”kunde inte sluta läsa” hade jag önskat att boken skulle vara lite mer fängslande. Kanske beror detta på mina förväntningar som från början var höga.
Jag har alltid haft svårt för böcker som inte slutar lyckligt eller bra på något sätt. Det blir som om den negativa känslan över bokens lästa sidor överförs då boken slås igen över till mig själv. Men bakom allt negativt över boken fann jag dock även bra egenskaper hos den.
En sak jag gillade med boken är att den är annorlunda. Jag menar, vilka författare idag skriver om personer som förvandlas till jättelika insekter då man inte talar under kategorin barnböcker eller fantasy. Det är säkerligen därför just denna bok blivit så känd runt om i världen, för att den sticker ut i mängden.
En annan bra egenskap med boken är att den får oss att tänka till. Det finns nog ingen som läst denna bok och inte ställt sig den stora frågan: Vad vill Kafka säga med denna bok? Och inte heller finns det någon som har ett exakt svar på den frågan förutom Kafka själv. Men jag som många andra tolkar det som att han själv genom denna bok speglar både sitt inre och det sätt han växte upp på. I så fall kan jag konstatera att Kafka inte hade ett lätt liv. För vem vill vara en börda för andra att släpa på? Vem vill känna sig missförstånd? Och vem vill känna sig oälskad? Inte jag. Därför får vi helt enkelt hoppas på att min tolkning är fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar