Idag hände något lustigt

Idag hände något lustigt. Det var på jobbet. Jag och de äldre boendena hade samlats i glasrummet längst bort i korridoren på en av våningarna, i väntan på att Stig, min arbetskollega, skulle dra igång sin ”Sång med Stig”-stund. Tillslut satt vi alla med sångtexterna i största hugg medan musiken strömmade ur pianot. Och vi sjöng med.

I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,
I Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé…

Det var då jag snubblade på ordet gingo. Jag smakade på ordet. Och då mindes jag. I måndags handlade veckans svensklektion om just detta (nusvenskan). Då fick vi reda på att pluralböjning av verb som dessa slutade år 1945. Alltså måste då denna visa vara äldre än 66 år. Jag kollade på den tryckta texten längst upp till höger på papperet, Harriet Löwenhjelm (1887-1918). Alltså hade denna text hängt med ett tag innan den andra stavningsreformen tog fart. Och även fram till idag har den hängt med och är till nytta för många, gamla, dementa människor som har svårt att minnas. Det gör mig glad.

I framtiden när vi är äldre, kanske vi sitter i precis samma sits som de äldre boendena på jobbet. Då kanske vi också får höra ”gamla visor” som idag spelas på topplistan. Kanske kommer även vi känna igen dagens stavning som då kommer att vara gammal. Eller så kanske svenska språket inte utvecklas alls. Men det har jag svårt att tro.

Nästa gång på jobbet då Stig drar igång sin ”Sång med Stig”-stund ska jag noggrant titta efter fler äldre stavelser i sånghäftet. Kanske hittar jag då någon ny häftig stavning på ett substantiv. Vem vet? Men som sagt, jag håller utkik.